Låssmed i mörkret – Säkerhetsinstallatören hänger på en journatt

[Ur Säkerhetsinstallatören #3 2020]

Behovet av låssmeder finns under dygnets alla timmar.
Och det är på natten det verkligen kan hända spektakulära saker.
Säkerhetsinstallatören tar rygg på företaget Låsinväst i Göteborg för att ta reda på hur en natt i en jourlåssmeds liv kan se ut. 

– Det har inte ringt en enda gång än, säger Marcus Maehlum.

Han kommer gående mot mig genom den regniga septemberkvällen, där mörkret börjat lägga sig över Göteborg. Klockan är strax efter nio och efter missförstånd, väntan på vad som skulle visa sig vara ett negativt coronatest och ytterligare ett missförstånd har jag äntligen nått mitt mål. Att få följa med en jourlåssmed under ett nattpass.

Redan tidigt in i planeringen av detta nummer bestämde jag att det här jobbet skulle vara det som tog mest plats – både i tidningen och på omslaget. Att jag blev nervös när Marcus Maehlum berättade att han än så länge inte haft ett enda samtal är alltså ganska förståeligt.

– Där inne har vi köket och här är min dator, säger Marcus under rundturen i Låsinvästs lokaler på Friggagatan i Göteborg. Plötsligt ringer hans telefon genom smartklockan på armen.

”Marcus, Låsinväst.”

Under samtalets gång tänker jag att det låter lovande. Någon behöver komma in i sin lägenhet och då borde det ju vara ett solklart uppdrag.

Marcus lägger på och förklarar:

– Det var en student som behövde komma in i sin lägenhet, hon ska ringa tillbaka snart och få en fullständig prisuppgift.

Vi har precis hunnit slå oss ned vid långbordet i mitten av lokalen när telefonen ringer på nytt.

Det är studenten som ringer tillbaka för prisförslaget på dörrfräsningen. Efter att Marcus berättat att det skulle gå på drygt 3 000 kronor avslutar han samtalet:

”Det är bara att ringa tillbaka om du ångrar dig, jag har jouren ända fram till måndag.”

– Det blir nog inget, säger han efter han lagt på.

En följd av att jobba som jourlåssmed är att veckorna blir väldigt varierande. Marcus Maehlum har jouren en vecka i sträck, var tredje vecka. Utöver det blir det också ett antal dagspass. Det är en livsstil och ett yrke som inte passar alla, men det passar definitivt Marcus.

– Jag gillar att man aldrig riktigt vet hur det kommer bli. Man får tänka utanför boxen och kanske laga något med exempelvis två glasspinnar och silvertejp så att det håller sig till dagen efter. De kluriga och udda sakerna tycker jag är roliga. Och folk blir ofta glada när vi kommer.

Den här kvällen när jag är på besök är Marcus på plats i Låsinvästs lokaler, annars hade han förmodligen varit hemma. Även om det finns ett jourrum med en liten säng och en tv utgår han oftast hemifrån.

– En av mina kolleger bor en bit utanför stan så han brukar stanna här fram till midnatt och sedan åka hem om det är lugnt. Efter det händer det sällan jättemycket. Ibland går jag och lägger mig här om jag har många jobb under en natt och det inte känns värt att åka hela vägen hem till Gunnilse, säger han.

Att ständigt behöva vara beredd på att ge sig ut med kort varsel om telefonen ringer är något som förändrar kvällsrutinerna.

– Jag kollar aldrig på nya filmer när jag har jouren. Det är både irriterande och förstör filmen att behöva avbryta mitt i. Jag följer istället Youtubekonton där folk renoverar eller bygger. Klippen är kanske 15–30 minuter långa och om man blir avbruten är det inte hela världen.

RING!

Klockan ringer igen och nu är det SOS Alarm som vill ha Marcus tjänster.

”Det tar mig nio minuter dit, jag ringer räddningstjänst och säger att jag är på väg.”

”Skönt”, tänker jag. ”Så länge vi kommer ut på ett ordentligt jobb kan det bli ett bra reportage”.

Klockan är halv tio när vi korsar trottoaren från Låsinvästs lokaler – över den livsfarliga cykelbanan som mestadels trafikeras av sparkcyklar – och in i bilen. Regnet smattrar mot rutorna när Marcus först kör lite fel, men sedan hittar fram till rätt adress.

Men i lägenhetshuset är det tomt. Ingen räddningstjänstpersonal som möter upp vid ingången, och ingen som befinner sig i trapphuset. På våningen allra längst upp sitter ett par nycklar i dörren.

– De kanske lyckades komma in i alla fall, säger Marcus Maehlum och knackar på dörren.

Strax efteråt öppnar en kvinna i räddningstjänstklädsel och bekräftar Marcus teori. Hur de lyckades få tag i nycklarna kommer varken jag eller Marcus någonsin få veta.

– Vi är inte där för att ställa frågor, säger han när vi är tillbaka i bilen.

Blir du inte nyfiken?

– Jag blir väldigt nyfiken. Men det finns inte så mycket att göra. Jag har testat att fråga polisen någon gång men inte fått något svar, säger han och fortsätter:

– En gång öppnade jag en dörr åt polisen och fick se en tjej som hängt sig. Jag trodde att hon var död men så rosslade hon till. Ambulanspersonalen gjorde hjärt- och lungräddning men jag åkte ju vidare när mitt jobb var färdigt. Jag har ingen aning om hur det gick för henne. Jag tänker att jag kanske har gått förbi henne på stan om hon klarade sig, säger han och tittar ut på vägen genom vindrutetorkarnas systematiska rörelser.

– Det är inte min sak att vara nyfiken. Mitt jobb är dörren.

Men ibland händer det att både dörren och Marcus får stå i centrum för extraordinära händelser.

– En gång var det en man som fick hjärtstillestånd i trapphuset, precis efter att jag öppnat hans dörr. Ambulanspersonalen kunde rädda hans liv, men vem vet hur det hade gått om jag kommit dit senare eller haft problem med dörren? Vid sådana tillfällen inser jag verkligen att det vi gör kan vara väldigt viktigt.

Tillbaka hos Låsinväst slår vi oss ner framför datorn. Marcus berättar att han ibland fotograferar speciella förutsättningar ute på jobb, och visar en bild på ett svart skynke som hänger över en dörr.

– Klockan fem på morgonen ringde polisen och frågade om jag kunde jobba med sprängfilt. Det är en filt som stoppar kulor om någon skjuter igenom dörren. När jag kom dit var det nästan tio poliser som var fullt kravallutrustade. Då pirrade det lite i magen, säger han.

”Spännande anekdoter”, tänker jag. Men är samtidigt lite orolig för reportaget. Klockan börjar närma sig elva och vi har suttit och tittat på bilder i över en halvtimme. Dessutom har Marcus berättat att det generellt sett händer färre saker efter klockan elva. Syftet med reportaget var ju att verkligen få vara med när det bränner till.

Då ringer det igen. Tredje gången gillt?

Det verkar faktiskt så. SOS Alarm igen, och vi trotsar återigen regnet för att ta oss ut till skåpbilen och åka de tjugo minuterna till den låsta dörren.

Den här gången möts vi av räddningstjänstpersonal, både i entrén och vid dörren. Marcus Maehlum slungar upp dörren där en äldre man har ramlat omkull på insidan.

Två minuter senare är dörren öppen, ytterligare fem minuter senare är vi på väg tillbaka i bilen efter att räddningstjänstpersonalen har fått skriva på ett papper.

– Vissa saker går väldigt fort. Jag kommer dit och slungar och åker sedan därifrån.

Vissa jobb tar längre tid, exempelvis det jobb Marcus Maehlum gjorde när 2019 blev till 2020.

– Förra nyårsafton spenderade jag hos ett par i Majorna som behövde hjälp. ”Kom nu, nu börjar det smälla!”, ropade de vid tolvslaget och gav mig några droppar champagne, berättar Marcus i väntan på nästa samtal.

Men det blir inga fler jobb den natten. Som Marcus Maehlum har berättat är det omöjligt att veta hur mycket det blir, ibland kan det vara några få jobb och ibland är det knappt en lugn stund under hela natten. Jag åker hemåt på småtimmarna, samtidigt som Marcus lämnar jourrummet tomt och istället åker hem för några mackor och en kopp te.

När helgen är över går han av jouren och gör precis som många andra gör när arbetsveckan precis tagit slut – slappnar av i tv-soffan. Men för honom infaller det på måndagsmorgonen, snarare än på fredagskvällen.